Eat me plz

Jag bloggar aldrig längre, whadddup with that? Jag antar att det är för att Camilla och Lisa skriver det intressanta, och för att mitt liv är så tråkigt att det dammar av det. Nej, det är faktiskt inte sant, inte alls. Det händer för hemskt mycket olika, bra och dåliga, saker just nu. Kanske skriver jag inte för att jag inte har någon aning om vars jag ska börja, vad jag borde skriva och vad som kanske inte riktigt passar att skriva här. Grejen är att när man inte vet vars man ska börja så är det himla svårt att börja alls. Det är den enda sanningen, speciellt om mitt kvinnohistoria arbete. Jag har inte ens börjat än. Det är hemskt, jag vet, men det är sant. Fast det är inte den enda sanna saken, även om man vet exakt vad man ska göra så är det inte säkert att man faktiskt tar sig i kragen och fixar lite verkstad. Där har ni mitt projektarbete i ett nötskal. Jag börjar få väldigt dåligt samvete för allt det här, men jag kan verkligen inte. Även om jag försöker och verkligen vill göra något så är det som att det tar stopp. Det går inte. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Dagarna rusar förbi och det är bara 7 veckor kvar tills jul, 6 och en halv till och med. Det är redan november! Det känns så overkligt. Var tog tiden (haha, jag skrev nästan tigern.) vägen egentligen? Vi är inne på den tolfte veckan sedan vi började skolan igen i augusti. Mer än halva terminen, people! Det är säkert precis såhär det kommer att kännas om 50 år när man sitter där, en glad pensionär på 68 bast som ena stunden bakar bullar och andra stunden gnäller över att livet rusade förbi på en grisblink. Inte för att mitt liv ska vara slut när jag är 68, jag ska bli urgammal!

Så, vad händer mer, förutom att jag tappat all motivation till skolan? Ja, jag kan ju berätta att jag håller på att dra på mig en riktigt rolig förkylning och att mitt rum ser ut som en bombnedslag. Jag måste verkligen skaffa mig självbehärskning och göra allt som måste göras. Egentligen är det dumt att skjuta upp allting, då är det ju bara kvar. Jag pratade med mamma om det och kom fram till att det jag egentligen gör är att jag väntar dag efter dag på att arbetet ska försvinna så att jag inte behöver göra det längre. Ett av mina smarta drag. Men tänk vad skönt egentligen, om man bara gör bort skiten, sen är man klar. Det tar säkert ett tag, men tänk att vara ledig från en massa lektioner bara för att man redan gjort klart uppgiften, medan alla andra kämpar med sitt. Varför händer det aldrig mig?

En vacker dag kanske... Om jag har tur. :)