Eat me plz

Har jag någonsin sagt hur mycket jag hatar åska? Har spenderat större delen av min kväll inne på toan (enda rummet utan fönster så att man slipper se blixtarna) med mp3n på högsta volym (så att man ska slippa höra dem också) Jag har gråtit (and I'm not ashamed of it). Min rädsla för åska är en helt annan än den jag har för höjder. När jag är högt upp blir jag knäsvag och börjar skaka. När det åskar börjar jag gråta, får panik och gömmer mig. Oftast i en bil men andra nödlösningar har varit; Under bordet, på toan och ibland även i sängen. Åskrädslan är värre än höjdrädslan. För höjdrädslan är mer kontrollerbar. Det är bara att undvika höga höjder så är biffen kirrad. ÅSKA DÄREMOT är svårt att undvika. Man kan inte stoppa den. Den är inevitable när den väl är på ingående. Om man har tur drar den över snabbt. Om man har otur får man sitta inne på toagolvet gömd under 387283 lager täcken och bara hoppas på att lillasystern ska komma hem snart så att man slipper vara själv med paniken.

Men nu har jag i alla fall kommit på varför jag varit depp.
Hej på mensen. Jag glömmer jämnt bort att det är så här precis innan och så fattar jag inte varför jag känner mig så himla deppig. Och sen får jag mens and the world makes sense again. Bara sjukt. Jag ska skriva en lapp till mig själv till nästa gång. Så att jag inte behöver känna mig så störd.

Meop.