Eat me plz

Nu har Jossan flyttat till Luleå. Om vi knappt sågs förut så kommer det att bli ännu mindre nu. Det suger. Men what to do. Alla börjar bli vuxna. Och man kan ju inte förvänta sig att allt alltid ska vara som det alltid varit. Saker förändras och människor utvecklas. När jag gick ut nian trodde jag att allt alltid skulle vara som det var då. Att allt alltid skulle vara så, precis på det sättet. Att vi aldrig skulle bli annorlunda. Nu har jag lärt mig att saker förändras varje dag och ju äldre vi blir desto svårare blir det att hålla fast vid de gamla sakerna.

Vi är unga och har hela livet framför oss. Varför ska man då hålla fast vid det förflutna? Det bästa man kan göra är att acceptera förändringarna, ta till sig dem och sedan gilla läget. För det är ingenting någon kan göra åt och de flesta förändringar är till det bättre. Även fast man kanske inte kan tro det nu. Jag känner att jag har gått vidare, bort från livet jag hade i Dorotea när jag gick ut högstadiet. Och det är nog det bästa jag någonsin gjort. Jag har förlorat en del saker men vunnit så mycket mer.

Och det här är nog det smörigaste inlägget jag någonsin skrivit, men jag har fått lite insikt. Insikt is the shit.